Bloggen har flyttat

Min blogg fick ett kort liv på den här platsen. Den har flyttat till tidningen Driva Egets hemsida och finns numera på följande adress: http://www.driva-eget.se/janne

Tjänstemannens stridsrop

Institutet för tillväxtpolitiska studier och deras efterföljare Tillväxtanalys har under många år följt upp nyföretagare tre år efter start. Varje år har de frågat företagarna om deras motiv att starta. Varje år har svaren varit samma.

Så här sammanfattar Tillväxtanalys svaren:

"Motiven att få arbeta självständigt och att få förverkliga mina idéer var de vanligaste motiven för att starta företag. Andelen nya företag som startades av personer vilka angett detta som sitt främsta motiv uppgick till 30 procent för vardera alternativet".

Att växa och tjäna pengar kommer långt ned på listan. Att anställa och bygga en stor organisation finns över huvud taget inte med på listan. Inte så märkligt, med tanke på att den främsta drivkraften för eget företagande är att sköta sig själv.

Två forskare vid Mälardalens högskola i Västerås, Karina Tilling och Maria Dahlin, har studerat motiven för företagande närmare. De sammanfattar det som en passion för själva arbetet.

Men vad gör politikerna? Slår dövörat till och låtsas som att landets företagare inget hellre vill än att anställa en massa människor och bygga stora organisationer. Jag vet inte om det beror på att politiker och näringsfrämjande tjänstemän, med ytterst få undantag, aldrig varit företagare själva. Vad som i så fall kommer till uttryck är deras egna ambitioner. Eller också handlar det om ett vanligt syndrom som kan sammanfattas i tjänstemannens stridsrop: Någon annan har ansvaret!

Är det något som utmärker tjänstemän på alla nivåer så är det oviljan till eget ansvar, att skylla på någon annan i varje givet ögonblick.

Det är väldigt bekvämt att vältra över ansvaret att skapa fler jobb, att ge fler anställning, på småföretagare. På samma sätt som Skatteverket gjort det väldigt bekvämt för sig genom att skylla allt svartjobb och skattefusk på småföretagare.

Jag blev företagare för att slippa den stora organisationens rika inre liv, för att kunna ägna mig åt arbetet. Statistiken visar att jag har samma drivkraft som en majoritet av landets småföretagare.

Men politikerna och deras tjänstemän fortsätter att låtsas som om vi inget annat vill än att anställa en massa människor och bli rika på andras arbete.

Svartköparnas hemliga språk

Det har hänt några gånger att potentiella kunder använt ett märkligt argument i prisförhandlingar. Samma argument dyker desto oftare upp i diskussioner om företagarnas villkor.

Kunden vill pruta med hänvisning till att jag har lägre kostnader än kundens egen organisation. Hur då, brukar jag fråga. Svaret är att jag kan räkna på ett annat sätt. När jag fortfarande är lika frågande, brukar de flesta avstå att förklara närmare. Det är underförstått att jag borde förstå. Men en och annan löper linan ut.

Den ena förklaringen är att kunden med sin stora organisation har så mycket större overheadkostnader. I klartext, personen påstår att det egna företaget eller myndigheten har ett gäng anställda som bara kostar en massa pengar utan att tillföra något mervärde, vilket i sin tur innebär att ledningen är inkompetent. Undrar om personen förstår vilken oerhörd anklagelse som döljer sig bakom påståendet om höga overheadkostnader.

Den andra är mer utstuderad. Beskedet är att jag som småföretagare kan ta saker på firman och inte behöver redovisa lika hög lön för beskattning. I lagens mening är det här påståendet att betrakta som anstiftan till skattebrott. Kunden tycker att jag ska skattefuska för att gå ned i pris.

Efter 20 år som företagare har jag lärt mig att det finns ett kodspråk för svartjobb. Ett av kodorden är detta att småföretagare kan räkna på ett annat sätt, ett annat vanligt sätt att försöka förmå företagare att begå skattebrott är följande lilla uppmaning:
"Jag vill inte ha kvitto så du behöver inte ta med momsen".

Det här leder vidare till nästa fundering: Vem är det som tjänar på svartjobb, momsfiffel och andra kostnadsreducerande åtgärder? Vanligtvis kunden. Den som jobbar svart förlorar sjukpenninggrundande inkomst, pension och kan åka fast i skatterevision, med risk för sköntaxering, skattetillägg, böter och i grova fall fängelse.

I det långa loppet lönar det sig inte att jobba och sälja svart. Däremot är det riskfritt och lönsamt att köpa svart.

I mina ögon är det lika fel att sälja och köpa svart, även om det finns tydliga likheter med prostitution. I båda fallen utnyttjar man en annan människas utsatthet för egen vinning eller njutning. Det borde åtminstone vara samma straff på att köpa och sälja svart.

Nu är det här en önskedröm. De största svartköparna är den högavlönade medelklassen i storstäderna. Den är också en politiskt viktig grupp, tungan på vågen som avsätter och tillsätter regeringar. Skatteverket aktar sig noga för att irritera svartköparna.

Vinst för tjänstemän och politiker

Jag blir inte klok på begreppet vinst. Enligt läroboken är det skillnaden mellan intäkter och utgifter. Om resultatet är överskott, annars heter det förlust.

I verkligheten är det inte så enkelt, särskilt inte när det kommer till näringsfrämjande projekt och olika bidrag. I bestämmelserna står ofta att pengarna inte får användas till enskilt vinstintresse.

Som enskilt vinstintresse räknas småföretagares lön. Däremot är det helt legitimt att tjänstemän avlönas i dessa projekt och politiker arvoderas. Småföretagare i samma projekt får oftast betala för att vara med.

Att det blir så här konstigt tror jag beror på att sambandet mellan arbete och lön inte är så självklart i stora organisationer. Lönen kommer varje månad från lönekontoret enligt avtal. Den som sitter och sover månad efter månad kommer till sist förlorar jobbet, men någon direkt koppling till prestationen finns inte, inte heller något personligt ansvar.

Jag misstänker att tjänstemän och politiker tror att även vi småföretagare har ett lönekontor. Jag har inte sett till något. Lönen jag tar ut är i princip företagets fakturering minus omkostnader, arbetsgivaravgift och skatt. För en enskild näringsidkare fungerar det precis så, med den skillnaden att den lönen i skattelagstiftningen kallas vinst.

Det är som bekant många som anser att vinst är förkastligt och ett sätt att sko sig.

För mig är det helt i sin ordning att min lön betraktas som vinst. På ett villkor, att tjänstemännens löner och politikernas arvoden också betraktas som vinst. I så fall är det väldigt många som skor sig på skattebetalarnas bekostnad.

Konstigast av allt är att de som avlönas i alla dessa näringsfrämjande projekt sällan eller aldrig är beredda att gå i personligt borgen för lån i de företag som emellanåt blir resultatet. Istället förväntas en eldsjäl, en riskvillig entreprenör, dyka upp från intet och med sin egen villa som säkerhet förverkliga tjänstemännens och politikernas affärsidéer.

Enskilt vinstintresse borde få en ny innebörd. Det borde vara att tjäna pengar utan att ta personligt ansvar.

Slopa kravet på säkerhetsbälte så att fler har råd att köpa bil

Regering och riksdag har halverat kravet på lägsta aktiekapital till 50 000 kronor. Syftet är att det ska kosta mindre att starta företag i den tryggare aktiebolagsformen. Tyvärr är det tveksamt om det blir vare sig billigare eller tryggare.

I debatten diskuteras aktiekapitalet som om det vore en avgift som man måste betala till någon annan för att starta aktiebolag. Så är det inte. Aktiekapital är arbetande kapital i bolaget och behöver inte ens vara pengar.

När jag startade bolag för tio år sedan, lånade jag 100 000 kronor av banken. Pengarna använde jag för att köpa dator, program, kamerautrustning och annat som jag behövde för att driva verksamheten. Om jag haft dessa prylar privat, hade jag kunnat få dem värderade och sätta in dem i bolaget som aktiekapital.

Syftet med aktiekapitalet är att ge bolaget en viss stabilitet. Det är företagarens krockkudde och ger mig några månaders respit innan jag är skyldig att begära bolaget i konkurs. Att halvera kravet på lägsta aktiekapital påminner om att slopa kravet på säkerhetsbälte för att fler ska ha råd att köpa bil.

I praktiken är det banken som bestämmer hur stort aktiekapital du måste ha. Det är tveksamt om bankerna godkänner att befintliga aktiebolag minskar sina aktiekapital, i vart fall inte företag som har lån i banken och i så fall med krav på andra former av säkerheter för lån.

Det finns ett facit på det här området. Förra regeringen beslutade att sänka värdet av företagsinteckningar. Bankerna svarade med att avkräva företagare högre privata säkerheter. Dessutom såg bankerna sin chans att pådyvla företagare dyrare finansiering som leasing och factoring.

Jag är tämligen övertygad om att den företagare som bildar ett 50 000-kronorsbolag kommer att få ett tuffare bemötande av banken, med ytterligare krav på personlig borgen, inteckningar i villan och så vidare. I slutänden skulle det inte förvåna mig att det billigare aktiebolaget i praktiken blir dyrare och otryggare att driva.

Det finns även en annan aspekt och det är om aktiebolag är bättre än enskild firma. På papperet riskerar du inte mer än aktiekapitalet, men eftersom bankerna regelmässigt kringgår regelverket genom krav på personliga säkerheter är det ingen skillnad vad gäller trygghet. Dessutom gäller ett utvidgat företrädaransvar för den som på samma gång är ägare, styrelse och verkställande ledning. Det enda som händer är att företagaren får dubbelt så lång karens i sjukförsäkringen.

Det finns fördelar med aktiebolag. Den största är ett striktare regelverk jämfört med enskild firma. Den enskilde näringsidkaren är i högre utsträckning utelämnad till Skatteverkets godtycke. Men den poängen kan försvinna när kravet på auktoriserad revisor slopats.

Slutsatsen är att sänkningen av aktiekapitalet är ett nollsummespel som inte förändrar någonting. 

Jag betalar hellre för auktoriserad revisor

Alliansregeringen slår sig för bröstet för att man gjort livet lättare för landets företagare. En av de viktigaste åtgärderna, enligt regeringen, är slopandet av revisionsplikten för de minsta aktiebolagen.

Jag driver aktiebolag och har revisor. Det tänker jag fortsätta med.

2001 drabbades jag av Skatteverket. De gjorde en skatterevision av pågående verksamhet, efter ett tips från allmänheten. Tipset var att jag delvis betalat en fastighet med inventarier ur bolaget. Eftersom verket tolkade det som ett tips, inte en anmälan, finns namnet på lögnhalsen inte diariefört. Eftersom jag samtidigt låg i tvist är det inte särskilt svårt att räkna ut varifrån tipset kom.

Skatteverket gick noggrant tillväga. Hela företagets ekonomi sköts av en redovisningsbyrå, LRF Konsult, den största i landet. Därför kom revisionen i huvudsak att ske hos dem och jag tvingades betala den konsulttid som Skatteverket förbrukade. Dessutom genomfördes en inventering på plats hos oss. Skatterevisionen kostade bolaget 20 000 kronor i konsultkostnader och förlorad debiterbar tid.

Misstanken visade sig vara grundlös. Enligt skatteverkets dåvarande regionchef, som inte förstod varför jag var så förbannad, var mitt företag ett av de mest välskötta fåmansbolag som de stött på. Jag vet inte om det är sant eller fjäsk för att få mig på gott humör, men hur som helst var tipset en lögn.

Men när en skatterevisor tränger sig in i ett välskött bolag blir det etter värre. Man vände på varenda sten och vrängde lagar och bestämmelser för att motivera intrånget. En bekant till min far, en pensionerad skattechef, läste revisionspromemorian och hävdade att det var den mest nitiska han sett.

En av punkterna visar dessutom att Skatteverket anser att små företag ska beskattas hårdare än stora. Jag överlåter skattetaktiska frågor till redovisningsbyrån och revisorn. De hade valt och godkänt att direktavskriva datorer och liknande utrustning med stöd i en prejudicerande dom i regeringsrätten.

Skatteverket underkände direktavskrivning, med motiveringen att prejudikatet inte gäller småföretag. Som liten företagare kan jag misstänkas köpa utrustning, skriva av, sälja och stoppa pengarna i egen ficka. Skatteverket anser således att småföretagare är skurkar tills motsatsen är bevisad. Istället skulle jag skriva av utrustningen på 3-5 år och måste även efter avskrivningstidens slut kunna uppvisa utrustningen, kvitto på försäljning eller skrotningsintyg. Numera har jag ett smärre datormuseum på vinden.

Om jag skött bokföringen själv, utan kvalificerat stöd av en revisor, hade jag blivit sliten i stycken av Skatteverket.

Auktoriserad revisor är en garant för att bolagets ekonomi sköts korrekt. Visst finns det korrupta och inkompetenta revisorer, men dessa hanteras enligt en särskild rättsordning. Revisorerna står under tillsyn av myndigheten Revisorsnämnden. Om Skatteverket misstänker skattebrott i ett aktiebolag, borde en av åtgärderna vara att anmäla revisorn och se till att oseriösa rensas bort.

Skatteverket struntar helt enkelt i de auktoriserade revisorerna och gör revisioner i aktiebolag utan att ens prata med revisorn. Den här storskaliga inkompetensförklaringen har blivit riktigt pinsam, särskilt med tanke på att auktoriserade revisorer har högre formell kompetens i skatterätt än flertalet av Skatteverkets revisorer.

Det är mot den här bakgrunden som slopandet av revisionsplikten ska ses. Åtgärden har tillkommit för att ge Skatteverket fritt skottfält. Dessutom har Skatteverket fått 40 miljoner i extra anslag för att förstärka kontrollen av aktiebolag som väljer bort revisorn.

Det är inte särskilt långsökt att företagare som väljer bort revisorn blir punktmarkerade av Skatteverket. Av egen erfarenhet vet jag att en revision utförd av Skatteverket blir dyrare än årligt auktoriserad revision.

Jag behåller revisorn och utgår från att Skatteverket i fortsättningen håller sig borta från en annan myndighets kompetensområde, Revisorsnämndens. 

Vem i regeringen har varit företagare?

Det är en sak som jag inte förstår. Varför är det tjänstemännens logik som styr utformningen av stöd till småföretagare?

Först det här med tjänstemännen. För den som är inriktad på karriär så handlar det om att klättra allt högre upp i organisationen. Ju fler underställda, desto mer pengar, prestige och makt. När man sedan nått toppen, gäller det att bygga vidare genom sammanslagningar och allt större organisationer.

Sammanslagningar motiveras aldrig med makt och högre lön för ledningen. Förklaringen är vanligen att en större organisation ger skalfördelar som i sin tur skapar bättre verksamhet med lägre kostnad. Så står det i läroboken, men i praktiken visar det sig att småföretagare ofta gör jobben både bättre och billigare. Blir månne skalfördelarna uppätna av ledningens förmåner?

Jag känner ingen småföretagare som drömmer om massor av underställda, makt och hög lön. Istället är det kontrollen över det egna arbetet som lockar. I takt med att antalet anställda ökar, så minskar kontrollen och därmed själva poängen med att driva eget företag. Det är därför som många företagare säljer av och börjar på ny kula.

Trots att det här är väl känt, utgår våra politiker från att vi småföretagare inget hellre vill än att anställa en massa folk, i synnerhet långtidsarbetslösa, nyfriska och handikappade. Ursäkta, men att driva företag är ingen tävling om vem som har flest anställda. Det är tjänstemännens våta dröm, inte företagarnas.

Förklaringen är att få näringsfrämjande tjänstemän och politiker har en bakgrund som företagare. Med enstaka undantag är det karriärsugna tjänstemän som överför sina egna drömmar på oss företagare. I sittande regering är det bara en minister som tagit ansvar för sin försörjning med egen F-skattsedel. Läs biografierna på regeringens hemsida så får du se vem det är.

Mycket vore vunnet om de styrande insåg att vi blev företagare för att slippa vara tjänstemän.